FAKTA OM AFRIKA

RELIGION

ISLAM
Islams spridning i afrika har traditionellt kopplats till erövring, handel, folkvandringar
och mission som har ägt rum under fyra huvudsakliga faser. Den första av dessa dateras till
mellan 600 och 700 och avser de militära erövringarna av Egypten och stora delar av nordafrika.
Islamisering av dessa områden följde så småningom i den militära närvarons fotspår, och ledde
till att stora delar av den berbiska befolkningen konverterade till islam. Under den andra fasen
(1000-1300 talet) spred sig islam tvärs över sahara till västafrika och utmed nilen till Sudan
längs förlängningen av handelsvägarna mellan väst och nordafrika. Från ett område mellan Marocko
och Senegal erövrade nyomvända berber, som senare kom att kallas almoravider, Marocko, korsade
havet till Spanien, besegrade de kristna härskarna och regerade där i nästan ett sekel (1056-1147).
I östafrika spreds islam söderut längs kusten av arabiska sjöfarare, varav några bosatte sig och
byggde kuststäder, till exempel Sofala och Kilwa som blev viktiga hamnar för guldhandeln. Under den
tredje fasen (1500-1700 talet) bidrog påverkan från muslimska och sufiska forskare och muslimska
handelsmän till bidlandet av stater som styrdes av muslimska prinsar. Under denna period emigrerade
malaysier och javaneser från de holländska ostindiska provinserna till Sydafrika, och bosatte sig
speciellt i området omkring kapstaden; den första muslimska kolonin i Sydafrika. Den fjärde fasen i
islams expansion i afrika började på 1700 talet och kännetecknades av påverkan från sufiordnar,
speciellt qadiriyah och tijaniyah, och av islamisk väckelse och aktivism som stöddes av militanta
sufiledare. Dessa deklarerade "heligt krig", jihad, och tog den politiska makten i besittning med
en avsikt att etablera "rena" islamiska regeringar. Under de sista decennierna har islam i afrika
genomgått en renässans. I vissa fall har denna varit en reaktion på sekularism, vare sig den
påtvingats uppifrån eller vuxit fram ur folkliga rötter. Islamisk mission, ofta genom lokala
missionärer, blomstrar. En annan förklaring till islams expansion i afrika är dess nära släktskap
med vissa afrikanska föreställningar: tron på goda och dåliga andar har sin motsvarighet i den
muslimska tron på djinner.

INHEMSKA AFRIKANSKA RELIGIONER
I brist på lokala afrikanska definitioner kan "religiositet" definieras som de samband mellan människorna
och de andliga väsen och osynliga makter som man tror påverkar människornas liv. Kommunikationen mellan
mänskliga varelser och andliga väsen förmedlas via religiösa experter (präster, medier etc.), vanligtvis
på speciellt iordningställda rituella platser, eller heliga platser, exempelvis helgedomar och altare. De
andliga väsenas och makternas specifika egenskaper samt typen och omfattningen av inflytandet på levande
varelser varierar avsevärt, men de flesta samfund antar existensen av en skapande gud som ofta benämns
himmelsguden. Paradoxalt nog uppfattas denne gud (som oftast förutsätts vara manlig, men ibland kvinnlig)
som "alla gud", trots att människor har relativt, liten, om någon, direkt rituell relation till denne gud.
De flesta religiösa aktiviteter riktas till andra kategorier av andliga väsen som direkt påverkar människornas
och församlingens liv. Olika andliga väsen interagerar med olika grupper i församlingen. Därför är förfäderna
i allmänhet engagerade i sina ättlingars välfärd, som i sin tur måste upprätthålla en korrekt rituell relation
till dessa. Gudar och andra andliga väsen, som tjänas av speciellt utbildade religiösa experter, förväntas
engagera sig i samhällets produktivitet, eller den allmänna sociala välfärden i städer och byar etc. Individerna
kan också ha en rituell relation till enskilda andar. Afrikansk religion karaktäriseras sålunda av en rik
mångfald av andliga väsen och rituella aktiviteter. Till skillnad från kristendom och islam handlar afrikansk
religion inte om att uppnå evig frälsning i livet efter detaa, utan att upprätthålla välståndet i församlingen.
Etersom tonvikten ligger på att upprätthålla det världsliga livet är syftet med en stor del av de afrikanska
religionsaktiviteterna att säkerställa tur och lycka och mildra olyckor; temat med social och personlig
helbrägdagörelse genomsyrar därigenom det mesta av det religiösa tänkandet i afrika. Många skapelsemyter
postulerar en gudomlig syn på världen; en produktiv och frikostig värld skapad i perfekt harmoni, som bara kan
upprätthållas genom tillbörligt religionsutövande. Många av livets olyckor, allt från brist på regn och dåliga
skördar till den höga barnadödligheten, har ur religiös synvinkel orsakats av att människorna inte har upprätthållit
den föreskrivna rituella relationen till de andliga väsena. Även om individerna personligen kan besvärja vissa
andliga väsen till att stödja och beskydda dem, förmedlas de flesta religiösa aktiviteter av experter som har
fått speciell utbildning, ofta i form av omständliga initieringar, som förberedelse för interaktionen med andliga
väsen och makter. En stor del av dessa religiösa kunskaper är hemliga eftersom umgänget med andliga väsen och
makter anses vara riskabelt, och måste styras med försiktighet. Enskilda individer blir normalt inte religiösa
experter av eget val, utan för att de har blivit utvalda antingen av medlemmar ur sin socialgrupp eller av de
andliga väsena. Exempelvis upprätthålls den rituella relationen till förfäderna av den äldste manlige ättlingen
eller husets överhuvud, som har utbildats och förberetts för denna roll i kraft av sin börd. På motsvarande sätt
kan enskilda personer väljas ut av församlingens äldsta för utbildning i prästerskap gentemot en eller flera
gemensamma gudar. Å andra sidan kan en kallelse från andliga väsen att tjäna dem ofta manifesteras som någon
"sjukdom" som yttrar sig i form av ett ovanligt eller onormalt socialt beteende. När en religiös expert
diagnostiserar sådana symptom som en religiös kallelse förväntas personen underkasta sig lämpliga religiösa
initieringar i prästerskapet gentemot de berörda gudarna eller andarna. Rituell relation till andliga väsen
kan anta flera olika former: åkallan eller böner där man ber om välfärd för församlingen eller individerna,
utbyten där till exempel offer och gåvor ges som bevis på uppskattning eller i hopp om utbyte i form av välfärd,
eller medieskap när andliga väsen kommunicerar direkt med församlingen vis speciellt utbildade religiösa experter.

HELGELSE AV DET POLITISKA ÄMBETET
I många afrikanska stater åtföljdes invigningscermonierna för härskaren av flera ritualer som skulle ge
härskaren speciella religiösa krafter. Denna helgelse av det politiska ämbetet grundades på idén att välfärd
och framgång för staten och till och med imperiet var intimt förknippat med härskarens personliga hälsa och
välfärd. Ritualerna som åtföljde invigningen av en individ till ett högt politiskt ämbete transformerade i
själva verket en "vanlig" mänsklig varelse till en mäktig, rentav farlig, person. En sådan härskares kropp
var utrustad med exceptionella religiösa krafter och behandlades ofta med stor försiktighet. Heliga härskare
måste underkasta sig olika rituella förbud; många tilläts inte lämna palatset, de tog emot sitt hovfolk endast
bakom skärmar och förhängen, undersåtarna fick inte fästa ögonen på dem, de talade endast via språkrör, de åt
ensamma och deras bara fötter fick aldrig vidröra marken. Deras kroppar tvättades och håret klipptes enligt
komplicerade kosmologiska kalendrar. Man offrade till dem, och deras kropp utsmyckades med otaliga amuletter och
berlocker som skulle vidmakthålla och nära deras livgivande krafter. Eftersom statens och härskarens välfärd var
så nära förbundna kunde den helgade härskaren i vissa fall inte tillåtas dö en naturlig död. Till och med dålig
hälsa hos härskaren kunde tolkas som ett tecken på en nära förestående social eller politisk kris. Till följd
av detta tvingades vissa härskare tidvis att begå självmord; alternativt bragtes de om livet när de blev sjuka
eller innan de blev för gamla. Detta förmodades bibehålla kontinuiteten hos de religiösa makterna som upprätthöll
samhällets allmänna välfärd.

HELBRÄGDAGÖRELSEKULTER
Kallas även "hemsökelsekulter", är religiösa församlingar som behandlar "sjukdomar" som man tror orsakats
av andliga väsens ingripande i människors liv. Ett definitionsmässigt kännetecken på dessa kulter är att
helbrägdagörelsen inbegriper en religiös initiering som rituellt sammanför patienten med den ande som har
hemsökt henne eller honom. Andeframkallade "sjukdomar" eller hemsökelser kan därför liknas vid en religiös
kallelse. Kulter av denna typ har flera gemensamma egenskaper. Alla syftar till att behandla hemsökelser
som har orsakats av specifika andar eller andegrupper, vilka åtminstone delvis kan identifieras med hjälp av
patientens symptom. Hemsökelserna antas allmänt orsakade av att en ande kommer nära, eller besätter, patienten.
Helbrägdagörelsen syftar emellertid inte till att driva ut andarna utan att göra det möjligt för patienten att
upprätthålla en relation med dem för andra människors bästa. När man misstänker att en hemsökelse har orsakats
av en ande konsulterar patienten en trollkarl eller en annan religiös expert för att fastställa vilken ande
eller andegrupp som är ansvarig och vilken metod som ska användas för att "bota" patienten. Processen innefattar
två stadier: behandling av de fysiologiska symptomen för att återföra patienten till "normal" hälsa, följd av en
serie initieringar och ritualer som transformerar patienten och inviger denne i helbrägdagörelsekulten. Personen
kan därefter fortsätta sin religiösa utbildning och själv bli helbrägdagörare. Denna process transformerar på så
sätt den lidande till en helbrägdagörare, och det anses att det mest utmärkande draget i dessa kulter är
transformationen av olyckor och motgångar till makt och helhet.

REGIONALA KULTER
Har många gemensamma drag med helbrägdagörelsekulterna. Men medan dessa tenderar att se till enskilda
individers lidande berör de regionala kulterna framför allt ekologiska och samhälleliga problem såsom
torka, översvämning och epidemier. Inom dessa kulter tillber man andar som tros garantera jordens såväl
som människornas fruktbarhet. Andarna har också makt att orsaka olyckor som hämnd för brott mot rituella
föreskrifter eller vanskötsel av jorden. De samhällen som skapats genom, och av, de regionala kulterna
hålls därför samman både av pragmatiska faktorer och en moralkod. Kulterna kan sträcka sig över flera olika
ekologiska zoner och deras anhängare har olika nationell och etnisk bakgrund. De regionala kulterna är
medelvägskulter: deras dragningskraft är verken universell eller helt lokal. I detta hänseende motsäger de
det vanliga antagandet att religion är något etniskt specifikt i afrika. Ledarpersonerna i de regionala
kulterna är medier som, precis i helandekulterna, har fått en kallelse att tjäna nadarna. Kallelsen yttrar
sig i from av en ihållande sjukdom vars botande fungerar som initiering i kulten. Dessa personer intar en
särställning då det är genom dem som andarna kommunicerar med och uttrycker sitt missnöje inför de levande
innehåller mediernas uttalanden en viss grad av social, moralisk och politisk kritik. Regionala kulturer finns
i många delar av den stora afrikanska kontinenten. I nord och västafrika kan de anta muslimskt uttryck i
form av helgondyrkan. De har dock varit mest betydelsefulla i södra afrika.

Fortsätt