ISLAM
Islams spridning i afrika har traditionellt kopplats till
erövring, handel, folkvandringar och mission som har ägt rum
under fyra huvudsakliga faser. Den första av dessa dateras till
mellan 600 och 700 och avser de militära erövringarna av Egypten
och stora delar av nordafrika. Islamisering av dessa områden
följde så småningom i den militära närvarons fotspår, och ledde
till att stora delar av den berbiska befolkningen konverterade
till islam. Under den andra fasen (1000-1300-talet) spred sig
islam tvärs över sahara till västafrika och utmed nilen till
Sudan längs förlängningen av handelsvägarna mellan väst- och
nordafrika. Från ett område mellan Marocko och Senegal erövrade
nyomvända berber, som senare kom att kallas almoravider, Marocko,
korsade havet till Spanien, besegrade de kristna härskarna och
regerade där i nästan ett sekel (1056-1147). I östafrika spreds
islam söderut längs kusten av arabiska sjöfarare, varav några
bosatte sig och byggde kuststäder, till exempel Sofala och Kilwa
som blev viktiga hamnar för guldhandeln. Under den tredje fasen
(1500-1700-talet) bidrog påverkan från muslimska och sufiska
forskare och muslimska handelsmän till bidlandet av stater som
styrdes av muslimska prinsar. Under denna period emigrerade
malaysier och javaneser från de holländska ostindiska provinserna
till Sydafrika, och bosatte sig speciellt i området omkring
kapstaden; den första muslimska kolonin i Sydafrika. Den fjärde
fasen i islams expansion i afrika började på 1700-talet och
kännetecknades av påverkan från sufiordnar, speciellt qadiriyah
och tijaniyah, och av islamisk väckelse och aktivism som stöddes
av militanta sufiledare. Dessa deklarerade "heligt krig", jihad,
och tog den politiska makten i besittning med en avsikt att
etablera "rena" islamiska regeringar. Under de sista decennierna
har islam i afrika genomgått en renässans. I vissa fall har denna
varit en reaktion på sekularism, vare sig den påtvingats uppifrån
eller vuxit fram ur folkliga rötter. Islamisk mission, ofta genom
lokala missionärer, blomstrar. En annan förklaring till islams
expansion i afrika är dess nära släktskap med vissa afrikanska
föreställningar: tron på goda och dåliga andar har sin motsvarighet
i den muslimska tron på djinner.

INHEMSKA AFRIKANSKA RELIGONER
I brist på lokala afrikanska definitioner kan "religiositet" definieras
som de samband mellan människorna och de andliga väsen och osynliga makter
som man tror påverkar människornas liv. Kommunikationen mellan mänskliga
varelser och andliga väsen förmedlas via religiösa experter (präster, medier etc.),
vanligtvis på speciellt iordningställda rituella platser, eller heliga platser,
exempelvis helgedomar och altare. De andliga väsenas och makternas specifika
egenskaper samt typen och omfattningen av inflytandet på levande varelser varierar
avsevärt, men de flesta samfund antar existensen av en skapande gud som ofta
benämns himmelsguden. Paradoxalt nog uppfattas denne gud (som oftast förutsätts
vara manlig, men ibland kvinnlig) som "alla gud", trots att människor har relativt,
liten, om någon, direkt rituell relation till denne gud. De flesta religiösa
aktiviteter riktas till andra kategorier av andliga väsen som direkt påverkar
människornas och församlingens liv. Olika andliga väsen interagerar med olika
grupper i församlingen. Därför är förfäderna i allmänhet engagerade i sina
ättlingars välfärd, som i sin tur måste upprätthålla en korrekt rituell relation
till dessa. Gudar och andra andliga väsen, som tjänas av speciellt utbildade
religiösa experter, förväntas engagera sig i samhällets produktivitet, eller
den allmänna sociala välfärden i städer och byar etc. Individerna kan också
ha en rituell relation till enskilda andar. Afrikansk religion karaktäriseras
sålunda av en rik mångfald av andliga väsen och rituella aktiviteter. Till
skillnad från kristendom och islam handlar afrikansk religion inte om att
uppnå evig frälsning i livet efter detaa, utan att upprätthålla välståndet
i församlingen. Etersom tonvikten ligger på att upprätthålla det världsliga
livet är syftet med en stor del av de afrikanska religionsaktiviteterna att
säkerställa tur och lycka och mildra olyckor; temat med social och personlig
helbrägdagörelse genomsyrar därigenom det mesta av det religiösa tänkandet
i afrika. Många skapelsemyter postulerar en gudomlig syn på världen; en
produktiv och frikostig värld skapad i perfekt harmoni, som bara kan
upprätthållas genom tillbörligt religionsutövande. Många av livets olyckor,
allt från brist på regn och dåliga skördar till den höga barnadödligheten,
har ur religiös synvinkel orsakats av att människorna inte har upprätthållit
den föreskrivna rituella relationen till de andliga väsena. Även om individerna
personligen kan besvärja vissa andliga väsen till att stödja och beskydda dem,
förmedlas de flesta religiösa aktiviteter av experter som har fått speciell
utbildning, ofta i form av omständliga initieringar, som förberedelse för
interaktionen med andliga väsen och makter. En stor del av dessa religiösa
kunskaper är hemliga eftersom umgänget med andliga väsen och makter anses
vara riskabelt, och måste styras med försiktighet. Enskilda individer blir
normalt inte religiösa experter av eget val, utan för att de har blivit
utvalda antingen av medlemmar ur sin socialgrupp eller av de andliga väsena.
Exempelvis upprätthålls den rituella relationen till förfäderna av den äldste
manlige ättlingen eller husets överhuvud, som har utbildats och förberetts för
denna roll i kraft av sin börd. På motsvarande sätt kan enskilda personer väljas
ut av församlingens äldsta för utbildning i prästerskap gentemot en eller flera
gemensamma gudar. Å andra sidan kan en kallelse från andliga väsen att tjäna
dem ofta manifesteras som någon "sjukdom" som yttrar sig i form av ett ovanligt
eller onormalt socialt beteende. När en religiös expert diagnostiserar sådana
symptom som en religiös kallelse förväntas personen underkasta sig lämpliga
religiösa initieringar i prästerskapet gentemot de berörda gudarna eller andarna.
Rituell relation till andliga väsen kan anta flera olika former: åkallan eller
böner där man ber om välfärd för församlingen eller individerna, utbyten där
till exempel offer och gåvor ges som bevis på uppskattning eller i hopp om
utbyte i form av välfärd, eller medieskap när andliga väsen kommunicerar direkt
med församlingen vis speciellt utbildade religiösa experter.

HELGELSE AV DET POLITISKA ÄMBETET
I många afrikanska stater åtföljdes invigningscermonierna för härskaren av
flera ritualer som skulle ge härskaren speciella religiösa krafter. Denna
helgelse av det politiska ämbetet grundades på idén att välfärd och framgång
för staten och till och med imperiet var intimt förknippat med härskarens
personliga hälsa och välfärd. Ritualerna som åtföljde invigningen av en individ
till ett högt politiskt ämbete transformerade i själva verket en "vanlig"
mänsklig varelse till en mäktig, rentav farlig, person. En sådan härskares
kropp var utrustad med exceptionella religiösa krafter och behandlades ofta
med stor försiktighet. Heliga härskare måste underkasta sig olika rituella förbud;
många tilläts inte lämna palatset, de tog emot sitt hovfolk endast bakom skärmar
och förhängen, undersåtarna fick inte fästa ögonen på dem, de talade endast via
språkrör, de åt ensamma och deras bara fötter fick aldrig vidröra marken. Deras
kroppar tvättades och håret klipptes enligt komplicerade kosmologiska kalendrar.
Man offrade till dem, och deras kropp utsmyckades med otaliga amuletter och
berlocker som skulle vidmakthålla och nära deras livgivande krafter. Eftersom
statens och härskarens välfärd var så nära förbundna kunde den helgade härskaren
i vissa fall inte tillåtas dö en naturlig död. Till och med dålig hälsa hos
härskaren kunde tolkas som ett tecken på en nära förestående social eller politisk
kris. Till följd av detta tvingades vissa härskare tidvis att begå självmord;
alternativt bragtes de om livet när de blev sjuka eller innan de blev för gamla.
Detta förmodades bibehålla kontinuiteten hos de religiösa makterna som upprätthöll
samhällets allmänna välfärd.

HELBRÄGDAGÖRELSEKULTER
Kallas även "hemsökelsekulter", är religiösa församlingar som behandlar "sjukdomar"
som man tror orsakats av andliga väsens ingripande i människors liv. Ett
definitionsmässigt kännetecken på dessa kulter är att helbrägdagörelsen inbegriper
en religiös initiering som rituellt sammanför patienten med den ande som har hemsökt
henne eller honom. Andeframkallade "sjukdomar" eller hemsökelser kan därför liknas
vid en religiös kallelse. Kulter av denna typ har flera gemensamma egenskaper. Alla
syftar till att behandla hemsökelser som har orsakats av specifika andar eller
andegrupper, vilka åtminstone delvis kan identifieras med hjälp av patientens symptom.
Hemsökelserna antas allmänt orsakade av att en ande kommer nära, eller besätter,
patienten. Helbrägdagörelsen syftar emellertid inte till att driva ut andarna utan
att göra det möjligt för patienten att upprätthålla en relation med dem för andra
människors bästa. När man misstänker att en hemsökelse har orsakats av en ande
konsulterar patienten en trollkarl eller en annan religiös expert för att fastställa
vilken ande eller andegrupp som är ansvarig och vilken metod som ska användas för
att "bota" patienten. Processen innefattar två stadier: behandling av de fysiologiska
symptomen för att återföra patienten till "normal" hälsa, följd av en serie initieringar
och ritualer som transformerar patienten och inviger denne i helbrägdagörelsekulten.
Personen kan därefter fortsätta sin religiösa utbildning och själv bli helbrägdagörare.
Denna process transformerar på så sätt den lidande till en helbrägdagörare, och det
anses att det mest utmärkande draget i dessa kulter är transformationen av olyckor
och motgångar till makt och helhet.

REGIONALA KULTER
Har många gemensamma drag med helbrägdagörelsekulterna. Men medan dessa tenderar
att se till enskilda individers lidande berör de regionala kulterna framför allt
ekologiska och samhälleliga problem såsom torka, översvämning och epidemier. Inom
dessa kulter tillber man andar som tros garantera jordens såväl som människornas
fruktbarhet. Andarna har också makt att orsaka olyckor som hämnd för brott mot
rituella föreskrifter eller vanskötsel av jorden. De samhällen som skapats genom,
och av, de regionala kulterna hålls därför samman både av pragmatiska faktorer
och en moralkod. Kulterna kan sträcka sig över flera olika ekologiska zoner
och deras anhängare har olika nationell och etnisk bakgrund. De regionala
kulterna är medelvägskulter: deras dragningskraft är verken universell eller helt
lokal. I detta hänseende motsäger de det vanliga antagandet att religion är något
etniskt specifikt i afrika. Ledarpersonerna i de regionala kulterna är medier som,
precis i helandekulterna, har fått en kallelse att tjäna nadarna. Kallelsen yttrar
sig i from av en ihållande sjukdom vars botande fungerar som initiering i kulten.
Dessa personer intar en särställning då det är genom dem som andarna kommunicerar
med och uttrycker sitt missnöje inför de levande innehåller mediernas uttalanden
en viss grad av social, moralisk och politisk kritik. Regionala kulturer finns i
många delar av den stora afrikanska kontinenten. I nord- och västafrika kan de
anta muslimskt uttryck i form av helgondyrkan. De har dock varit mest betydelsefulla
i södra afrika.