FAKTA OM AFRIKA

RELIGION

AFRIKANSKA RELIGIONER PÅ VÄSTRA HALVKLOTET
Den transatlantiska slavhandeln pågick under flera århundraden och resulterade i att miljontals
afrikaner transporterades till nord och sydamerika samt till den karibiska övärlden. En intensiv
slavhandel började redan på 1600 talet och slavimporten till Brasilien fortsatte ända till 1800 talet,
då slaveriet slutligen avskaffades där. Att den afrikanska religionen överlevde slaveriet och frigörelsen
från slaveriet berodde till mycket stor del på lokala sociala faktorer och sammansättningen av folkgrupper.
Även om många afrikanska kulturella lämningar kan återfinnas bland afroamerikanska folkgrupper i exempelvis
USA rekonstruerades mycket få afrikanska religösa samfund där, förmodligen beroende på att ett relativt litet
antal slavar importerades till detta område. Däremot rekonstruerades identifierbara former av afrikanskt
religionsbruk i Kuba, Haiti och delar av Brasilien, dit många fler slavar importerades. Afrikanska religiösa
föreställningar och aktiviteter anpassades i stället till de nya sociala förhållandena som de afrikanska
tvångsförflyttade folkgrupperna nu tvingades leva under. Religionsutövandet i de olika samfunden varierade
beroende på befolkningens sammansättning. I exempelvis Jamaica förekommer en blandning av akan (till exempel obeah)
och bakongoföreställningar och bruk (till exempel kumina). Santería i Kuba är till övervägande delen en
blandning av yoruba och romersk-katolsk religion. Voodoon i Haiti har å andra sidan influerats av den religion
som det fonspråkiga folket i Benin och deras grannar utövade: ordet "voodoo" härstammar från ett fon-ord för gudomlighet; vodun.

EUROPEISK KRISTEN MISSION
Kristendomen fick en fast grund i nordafrika under romartiden. Under 1600 talet försvann den emellertid
nästan helt som en följd av de arabiska invasionerna och islams utbredning. Kristna minoriteter av större
storlek överlevde endast i Egypten och Etiopien. Kristendomen infördes i de subsahariska halvöknarna
betydligt senare och i två på varandra följande vågor. Den första, som sträckte sig från senare delen
av 1400 talet till mitten av 1600 talet, var frukten av portugisiska prästers och handelsmäns arbete.
Portugisiska regenter var angelägna att tygla islams utbredning genom att omvända de som var bosatta söder
om sahara till den kristna läran. För detta ändamål beviljade Vatikanen portugisiserna fullständigt herravälde
över kyrkorna i främmande länder. Resultatet av detta var att spridningen av kristendomen i afrika också blev
en förevändning för senare portugisiska kungar att utvidga sitt herravälde över stora områden i afrika. På
1400 och 1500 talet var många av de europeiska katolikernas synsätt inte så olikt det afrikanska som man
ofta har trott. Enligt båda kunde olyckor tillskrivas ett stort antal olika andliga väsen. Man kommunicerade
med dessa väsen och blidkade dem på liknande sätt, och ritualerna övervakades av specialister som i båda
fallen var "kallade" till denna uppgift. Religionen var i både afrika och det medeltida europa inbäddad i
det sociala och politiska systemet. Det portugisiska rikets kollaps på 1600 talet utgjorde slutet för portugals
monopol på mission i afrika. Detta, tillsammans med det sociala och politiska sönderfall som hade orsakats av
slavhandel, ledde till en stadig tillbakagång för kristendomen i afrika. Efter flera århundraden av mission
återstod vid 1700 talets början endast några få afrikanska kristna. Missionärerna på 1800 och 1900 talet strävade
efter att införa ny teknik som ny religion. Detta gäller speciellt protestantiska missionärer, som var angelägna
att belysa sin arbetsetik och imponerade på många av de omvända med jordbruksteknik och tryckpressar. Missionärerna
tillkallades ofta för att bota olika krämpor. För missionärerna befäste medicinernas framgång helt enkelt inställningen
att vetenskapen var överlägsen "magin". För patienterna betydde det snarare att den kristna guden hade överlägsna
krafter. Afrikanernas inställning till vetenskaplig medicin var i själva verket mer religiös än missionärernas.
Afrikanernas reaktion på missionärerna agerande formades till stor del av deras egen religionsuppfattning och dess
roll i vardagslivet. Kristendomen introducerade vissa föreställningar och religiösa aktiviteter som var främmande
för afrikansk religion. I de kustsamhällen som var mest utsatta för slavhandeln och i städerna som spirade över
hela afrika under kolonialtiden samlade predikandet om eskatologiska teman en entusiastisk publik. Föreställningarna
om synd och ondska antog nya konturer, och personligt ansvar för olycka åberopades systematiskt i allt större utsträckning.
De första självständiga afrikanska kristna kyrkorna grundades i slutet på 1800 talet i Sydafrika och i mindre
utsträckning i Nigeria. De grundades av afrikanska omvända som var frustrerade över rasdiskrimineringen från
missionärerna; trots utbildning förbjöds de att avancera inom kyrkans hierarki. Dessa "etiopiska" kyrkor skilde
sig inte mycket från den traditionella missionen ifråga om lära, gudstjänstordning och ritualer. Användningen av
begreppet "etiopisk" var huvudsakligen avsett att uttrycka tillit till möjligheten att skapa en äkta afrikansk
kristen kyrka. I motsats till detta hade de sionistkyrkor som uppstod i södra afrika runt sekelskiftet många
gemensamma drag med afrikansk religionsutövning. Religiös helbrägdgörelse, tungomålstalande och baptism sattes i
första rummet i sioniströrelsen. Under 1920 talet blomstrade profetiska rörelser över stora delar av kontinenten.
Även i dessa kyrkor hade religös helbrägdagörelse, drömmar och visioner stor betydelse. Dessa kyrkor skilde sig
från både etiopiska och sionistiska kyrkorna genom den aktning, till och med vördnad, som de invigda visade inför
sin profet. Under senare år har antalet sådana kyrkor i afrika ökat i en formligen explosionsartad takt. Något
som förenar alla dessa kyrkor är afrikanernas fullständiga assimilering av det kristna budskapet och dess symboler
och ritualer, i deras försök att anpassa kristendomen till de problem som är karakteristiska för kontinenten.

NATURRELIGIONER
Många av de traditionella religionerna i västafrika har till exempel påverkats av islam. Även om dessa
naturreligioner behåller många av sina ursprungliga inslag, så har de till stor del absorberats av mer
inflytelserika traditioner. Vissa traditionella samhällen i centralafrika, anser att en gud står över
alla andra. Naturreligionerna föreställer sig en värld där det vardagliga och det religiösa livet är nära
sammanbundna och den religiösa världen minst lika familjär. En levande beskrivning av detta hittar vi bland
de afrikanska kulturerna söder om sahara, där dyrkan av förfäder spelar en stor roll och den religiösa världen
är bebodd av gudar som anhängarna ofta kände medan de var i livet. Myter är viktiga för alla naturreligioner.
De ger svar på de påträngande frågor människan ställer sig själv; var kommer vi ifrån? varför är vi här?
vad kommer att ske med oss? och skapar en övervälvande ram som knyter samman det förgångna med nutiden och
nutiden med framtiden. Naturfolken är inte bara insjunkna i den inramning av mening, förklaring och betydelse
som deras mytologi ger, utan även mycket rituellt lagda. Den mest anmärkningsvärda skillnaden mellan
naturreligionerna berör kommunikationen mellan den religiösa världen och det dagliga livet. De viktigaste
kanalerna för denna kommunikation är schamanism och andebesittning. Andebesittning existerar över hela världen,
men är mest framträdande bland folk i afrika, söder om sahara. De anser att världen är full av religiösa väsen
(andar, makter, förfäder, gudar). De tror även att dessa väsen kan bestämma sig för att ta över vissa individers
liv. Dessa individer, vanligtvis kvinnor, faller då i trans och anden som besätter dem ber om saker eller ställer
krav å deras vägnar (exempelvis om hälsa). Man utför sedan en andeutdrivning, anden återvänder hem och kraven kan
tillfredsställas. I en annan form av andebesittning anser man att flera sidor av människans liv är permanent
länkade med dessa religiösa väsen.

GUDAR
Amma
Är en regn och skapargud hos Dogonfolket i sydöstra Mali i västra Afrika. Amma skapade världsalltet som ett ägg
ur vilket ett par tvillingar, en pojke och en flicka, föddes. Denna tvillinggestalt kallades Nummo.
Chandashi
Är i mytologin hos en del folk i västra Afrika jordens och underjordens gudinna och hustru till himmelsguden
Leza eller Lesa. Chandashi kan som sådan skapa jordbävningar.
Ddunda
(ganda för "herde" eller "pastor") är ett namn på Gud hos Bagandafolket i Uganda. Namnet för med sig tanken
på att Gud vallar sitt folk som får.
Ifa
Är hos yorubafolket i Nigeria den centrala anden och en läkemedelsgud. Kulten kring Ifa har sitt centrum i
staden Ife-Ife och det är där Ifa framträder i det stora oraklet. Ifa betraktas som en frälsare som sänts
från gudarna och hans prästerskap har en aktiv roll i alla Yorubafolkets samhällen.
Orunmila
Är en siargud i mytologin hos yorubafolket i Västafrika. Orunmila deltog i världens skapelse och undervisade
inledningsvis människorna. Han återvände dock till himlen för att låta människorna klara sig själva. Orunmila
förmedlar den kraft som Ifaprästerskapet via Ifaorklet använder till sina profetior.
Juok
Var hos Shillukstammen i Sudan en skapelsegud som använde lera i olika färger för att skapa de olika människoraserna.
Lebé
Är hos Dogonfolket i Afrika en förfadersgud som genomgick en cykel av undergång och pånyttfödelse för att ge
mänskligheten ordning och insikt.
Leza
Eller Lesa är hos flera folk i väst och centralafrika en skapargud eller himmelsgud. Ibland gift i himlen med
en son, ibland gift med en jordgudinna, Chandashi. Leza förknippas som himmelsgud också med regn och åkallas
därför när regnperioden är försenad. På 1920 talet användes namnet Leza/Lesa om himmelsguden i ett område från
floden Kasai i väst till sjön Nyasa i öst, och från sjön Tanganyika i norr till floden Zambesi i söder.
Lisa
Är en solgudinna hos folken i Benin och Togo i Afrika och skall ha introducerat metallerna hos människorna.
Hon är tvillingsyster till sin följeslagare Mawu.
Mawu
Var hos folken i Benin och Togo den manliga delen av ett ursprungligt tvillingpar som förknippades med månen.
Mbombo
(ibland Bumba) var hos Bakubafolket i Zaire i Afrika den pre-existente fadern, även kallad den "vite guden".
Mbombo led av magont och spydde upp alla levande och döda ting av smärta. Han lärde även människan att göra upp eld.
Mulungu
Eller Muluku är hos folken i östra Afrika den högste guden som skapade de första människorna. Mulungu sägs en
gång ha levat på jorden bland de människor han skapat, men när de misshagade honom flyttade han upp till himlen
där han nu lever. Mulungu förekommer också som gudom i Centralafrika och Sydafrika.
Olorun
Eller Olodumare är den högste guden i mytologin hos yorubafolket i Nigeria i Västafrika. Olorun beskrivs som
allvetande och allsmäktig, Herre över universum.
Shango
Eller Sango var en stormgud i mytologin hos yorubafolket i Nigeria. I berättelserna om Shango beskrivs hur
han som tyrannisk kung bestraffades med landsförvisning och till slut hängde sig och uppsteg till himlen.
Han hade sitt religiösa centrum i Koso där han blidkades genom prästernas böner. Shango brukar i konsten
gestaltas med en dubbelyxa. Idag finns en staty föreställande Shango i Lagos. Den kubanska santerían är ett
framträdande religiöst arv från Yorubafolket som fördes med slavar till Kuba i den sista vågen av slavtransporter.
Där är Shango (stavat Changó) åskans, eldens, den manliga sexualitetens, batá-trummornas och korsvägarnas
(de oanade möjligheternas) gud. Även där har han en tveeggad yxa eller en käpp med klyka. Hans färger är rött och
vitt. Ofta tillbad slavarna det katolska helgonet Sankta Barbara som ställföreträdare för Shango för att de spanska
slavägarna inte skulle hindra deras utövning. Än idag är Changó och Sankta Barbara ett gemensamt begrepp på Kuba.
Tore
Är i mytologin hos Bambutifolket i Centralafrika en skogsgud som också bestämmer människornas livslängd och död.
Tsui'goab
Är en regngud hos det afrikanska khoikhoifolket. Tsui'goab sägs vara den anfader som skapade det första människoparet.
Han kom och gick, eller dog och återföddes, som regnet. Tsui'goab tillbedjas både som fadersgud och vid behov av regn.
Hans huvudsakliga fiende heter Gaunab och tillskrivs äran av att ha skapat regnbågen.
Twe
Är en gud som associeras med Bosomtwesjön i Ghana i Västafrika. Han sägs besöka sjöns fiskare varje vecka.
Woto
Är en anfadersgestalt i mytologin hos Bushongo och Bakubafolken i Kongo. Kungen Shamba ska vara gudens direkta avkomma.
Bomazi
Var hos bushongofolket i Kongo i Afrika en ljushyad man som för länge sedan hjälpte ett äldre par att skaffa barn.
De fick en dotter, som Bomazi gifte sig med. Bomazi fick fem söner med henne, som alla blev hövdingar över var sin stam.

Fortsätt