FAKTA OM AFRIKA

MYTOLOGI

DEN HIMMELSKA SMEDEN
I afrikansk mytologi spelar en gudomlig smed ofta en viktig roll när det nya universum skall
förberedas för människorna. Vanligen anses han stiga ner från himlen. Enligt fonfolket var Gu,
den himmelske smeden, äldste son till de gudomliga skapartvillingarna Mawu - Lisa. Han fördes
till jorden av Lisa, den manlige tvillingen, i gestalt av ett ceremoniellt järnsvärd som Lisa
höll i sin hand. Det sägs att Gu hade fått uppgiften att göra jorden bebolig för människorna,
en uppgift som han aldrig har lämnat. Gu lärde ut järnhantering och visade människorna hur de
skulle forma redskap för att skaffa sig mat, klä sina kroppar och bygga skydd. Amma, dogonfolkets
skapargud, gjorde den första andesmeden ur Nommos moderkaka. Men anden hade ingen eld, så han stal
en bit av solen från de himmelska nommotvillingarna och kom ned till jorden från himlen i en
himmelsk ark. Andra myter från sahara berättar hur den första smeden gjorde en hacka av skallen
från en himmelsk antilop som kallades Bintu, och med den steg han sedan ner till jorden för
att lära den nyskapade människorasen att odla.

DE LEVANDES OCH DE DÖDAS RIKEN
Det nyskapade universum sägs vanligen bestå av 2 delar : en övre del för de levande och en
underjord för de döda. Hos folken längs tanganyikasjöns södra stränder är de dödas värld en
uppochnedvänd version av de levandes; människorna sover på dagen och kommer ut under natten
då månen lyser. Man kan nå denna värld genom en piggsvinshåla. Över sahara och sahel i norra
afrika tänker man sig universums övre och nedre delar som motsatta sidor av ett "kosmiskt träd",
som i den övre världen har formen av en klängväxt och i den nedre av ett fikonträd. På jorden,
som ligger mellan himlen och underjorden, ser trädet ut som ett granatäppelträd. I saharas
oaser planterar man växter som står för de 3 nivåerna i det kosmiska trädet: En klängväxt i
öster motsvarar himlen, ett granatäppelträd mitt i det odlade området är jorden och ett fikonträd
i den västra utkanten är underjorden. Kongofolket säger att universum har 2 regioner, åtskilda
av ett hav. Den övre, de levandes värld, är som ett berg. Den undre, de dödas värld, är likadan men
vänd nedåt. Båda världarna har byar, vatten och höjder. Himlen är vit, men jorden nedanför är
svart på grund av ondska och olydnad mot den högsta guden. Mellan himmel och jord finns regnbågen,
som avbildas röd. Under den svarta jorden finns allt livs ursprung, vattenbarriären som också är röd,
och under denna den vita underjorden. I likhet med universum är växlingen mellan dag och natt och de
olika stadierna i människans liv röda, vita och svarta. Den röda grynningen är som födelsen, den
vita middagssolen är mognad och rättvisa, och solnedgången förebådar dödens svärta. I andra delar
av afrika är de dödas värld en värld i himlen i stället för underjorden, men fortfarande liknar
den de levandes värld.

NÄR ODÖDLIGHETEN FÖRSVANN
Enligt många afrikanska folk fanns det från början ingen död, och dess tillkomst tillskrivs vida
omkring förseelser hos antingen människor eller något djur. Nuerherdarna berättar att det en gång
fanns ett rep som förband himmel och jord, och att var och en som blev gammal klättrade uppför
repet och gjordes om till ung på nytt av hög gud, för att sedan återvända till jorden. Men en dag
klättrade en hyena och en vävarfågel uppför repet och in i himlen, och guden sade att de skulle
bevakas noga så att de inte kunde återvända till jorden, eftersom de skulle ställa till besvär där.
En natt rymde de och klättrade ned, och när de befann sig nära jorden klippte hyenan av repet.
När delen som befann sig ovanför snittet drogs upp i himlen fanns det inte längre någon väg för
människorna att ta sig dit, och därför dör de nu när de blir gamla. Hos dinkafolket, som är boskapsskötare,
får en kvinna skulden för att döden kom till jorden. I begynnelsen, säger man, gav hög gud ett hirskorn
till ett par som hette Garang och Abuk, och detta räckte för deras behov. Men Abuk bestämde sig i sin
girighet för att sätta mer frö, och när hon gjorde det råkade hon av misstag träffa hög gud med änden
av sin hacka. Guden blev så vred att han drog sig tillbaka till sin nuvarande plats långt från
människorna, och han skickade en blåsångare att nypa av repet som på den tiden förband himmel och jord.
Sedan dess, tror dinkafolket, har människan fått arbeta hårt för att få mat och hon har lidit av
sjukdomar och död.

SEXUALITETENS UPPKOMST
En återkommande historia över hela afrika i många versioner är den om hur hög gud ursprungligen
gjorde människorna utan könsorgan. De levde förnöjda tillsammans en tid, men blev sedan missnöjda
och frågade om hög gud kunde skicka dem en annan sorts människor. Gudomen skickade då manliga och
kvinnliga könsorgan som till en början gick omkring som människor, för sig själva. En dag bestämde
sig det ursprungliga folket för att dela upp sig i 2 läger för att bättre utföra det dagliga livets
sysslor. De inbjöd könsorganen att ansluta sig till det ena eller det andra lägret, och de manliga
könsorganen anslöt sig till det ena lägret och de kvinnliga till det andra. Därefter blev de 2
grupperna av människor män och kvinnor, de såg att de var olika och sedan dess har det funnits en
uppdelning och osämja mellan dem.

KUNGAMAKTENS MYTER
Många av de viktigaste afrikanska myterna handlar om de kungligas härkomst och vanligen anses det
att kungar är avkomlingar till gudomliga varelser. Zulufolket berättar om en ung man, hög guds son,
som kördes bort från himlen därför att han stulit gudens bästa vita ko. Han kastades genom ett hål i
himlen och föll ned till jorden genom en magisk navelsträng som var bunden kring hans midja. Efter
1 månad tyckte guden synd om sin son, och skickade honom en hustru på samma sätt, varefter han drog
upp navelsträngen och stängde hålet i himlen. Den unge mannen blev zulufolkets förste kung. Enligt
kubafolket var de båda första gudarna även kungar, Mboom och Ngaan. De styrde över var sin halva av
världen, som var mörk och täckt av vatten. Men de grälade och lämnade den plats de hade skapat, Mboom
för att flytta till himlen och Ngaan för att sjunka ned under vattnet. En dag spydde Mboom upp solen,
månen och stjärnorna. Under solen började vattnet torka bort och jorden kom fram. Mboom spydde igen
och kastade upp alla djuren. Sedan spydde han mänskliga varelser, bland dem Woot som blev förfader
till kubafolkets kungar och människor och som levde i en by med andra människor och deras djur. Alla
trivdes tillsammans och talade samma språk. Sedan blev Woot förälskad i sin syster Mweel. Han förde
henne in i skogen och som följd av deras förbindelse födde hon en son, Nyimi Lele, som skulle grunda
grannstammen lele. När folket fick höra talas om Woots incest blev de vreda och stötte ut honom ur byn.
Som hämnd uttalade Woot en förbannelse. Hirsen började ruttna, de flesta djuren blev vilda och solen
gick inte upp. Mweel skickade bud för att be honom om förlåtelse och till slut gav han efter. Han lät
morgonens fåglar kalla tillbaka solen och sedan ledde han sina följeslagare i exil. Där Woot gick skapade
han landskapet, växterna och djuren. Han lämnade efter sig flera söner som skulle grunda de olika
stammarna. Woot förvred deras tungor, så att de ända sedan dess talar olika språk.

DJURMYTER
Djurgestalter förekommer rikligt i den afrikanska mytologin, i en mängd förklädnader och roller.
Till de mest omtyckta hör skälmarna och skojarna, som i västra och centrala afrika är en spindel
och i södra och östra afrikas savannområden en hare. Dessa skälmar är, till skillnad från gudomliga
gestalter som Eshu (se nedan), relativt svaga och obetydliga i sig själva, men de utnyttjar sin
slughet till att överlista starka djur som lejonet, hyenan eller elefanten. I många av mytologierna
så bistår heliga djur vid världens skapelse och de hjälper till att forma den mänskliga kulturen.
De främsta exemplen är den vida kända "kosmiska ormen" och khoisanfolkets syrseande, ljus räv hos
dogonfolket och antilophjälten hos bambarafolket. Det är ofta djur som skaffar människorna eld.
Hos pygméerna är det en hund eller schimpanserna som kommer med elden, medan ilafolket säger att en
stekel förde elden från hög gud till jorden. Sanfolket säger att elden stals av bönsyrsan........
En dag lade syrsa märke till något egendomligt: Platsen där struts åt sin mat luktade alltid gott.
Syrsa kröp närmare struts medan denne åt och såg att struts stekte maten på en eld. När struts hade
ätit färdigt stoppade han ordentligt in elden under vingen. Syrsa tänkte ut ett knep för att själv
få elden. Han gick till struts och sade:"Jag har hittat ett underbart träd med läckra frukter.
Följ med så skall jag visa dig!". Struts följde efter syrsa till ett träd som dignade av gula plommon.
När struts började äta sade syrsa : " Sträck på dig, de bästa frukterna sitter i toppen!". Struts
ställde sig på tå och slog ut med vingarna för att hålla balansen, men då stal syrsa elden som struts
hade haft under vingen. Sedan dess har struts aldrig försökt flyga och han håller alltid vingarna
tätt intill kroppen.

ESHU
Den mest kända skojarfiguren i afrikas mytologi är den gestalt som kallas Eshu. Han påstås bära
ansvaret för alla gräl mellan människor och mellan människor och gudar. Han är den slugaste av
alla gudomligheter men beskrivs som en hemlös, vandrande ande som bebor marknadsplatser, vägkorsningar
och husens trösklar. Han finns också med överallt där det sker förändringar eller övergångar av olika
slag. I en myt lurar Eshu solen och månen att byta hus, så att tingens ordning ställs på huvudet.
Men den mest kända historien handlar om hur han lyckades förstöra en livslång vänskap mellan 2 män.
De båda männen brukar intilliggande åkrar och deras vänskap är så stor att man alltid ser dem tillsammans
och dessutom likadant klädda. Eshu bestämmer sig för att gå längs stigen som skiljer de båda åkrarna åt,
iklädd en hatt som är svart på ena sidan och vit på den andra. Han stoppar in sin pipa i bakhuvudet
och krokar fast sin klubba över ena axeln så att den hänger över ryggen. Sedan guden har passerat börjar
de båda vännerna gräla om åt vilket håll främlingen gick och om vilken färg han hade på hatten. Grälet
blir så hetsigt att kungen själv lägger märke till det och kallar till sig de båda männen. Medan båda
beskyller den andre för att ljuga kommer Eshu och talar om för kungen att ingen av dem är lögnare men
att båda är dårar. När Eshu erkänner vad han gjort skickar kungen sina män efter honom, men Eshu
springer ifrån dem alla. Under flykten sätter Eshu eld på många hus och när deras ägare kommer
utspringande, bärande på sina ägodelar, erbjuder sig Eshu att ta hand om deras saker. I stället ger
han deras knyten till förbipasserande och offrens ägodelar skickas i väg åt alla håll. I en annan
historia säger Eshu till hög gud att tjuvar planerar en räd mot hans jamsodling. Under natten
smyger han in i gudens hus och stjäl hans sandaler, varpå han iklädd dessa ger sig av till odlingen
och stjäl all jamsen. Det hade regnat dagen innan och fotavtrycken syntes tydligt. Alla människor
kallas dit, men ingen har tillräckligt stora fötter för att passa i avtrycken. Eshu säger då att
hög gud kanske själv har stulit jamsen i sömnen, men guden förnekar detta. Men gudens fot passar
exakt i avtrycken. Han anklagar Eshu för att ha lurat honom och som straff tänker han omedelbart dra
sig undan från världen, men Eshu skall varje kväll komma till himlen och rapportera om det som har
hänt nedanför under dagen. Det var på det sättet som Eshu blev budbärare mellan människorna och Hög gud.

Tillbaka till första sidan