FAKTA OM AFRIKA

SLAVHANDEL

Slaveri har existerat i alla mänskliga samhällen, men kom i synnerhet att prägla afrika. Skälet
är det grundläggande faktum att afrika är, och alltid har varit, relativt glesbefolkat. Det medförde
att människor i afrika inte mätte rikedom i mark (som det fanns relativt gott om) utan i människor,
det vill säga slavar. Traditionell afrikansk krigföring gick därmed inte ut på att erövra mark, utan
på att erövra människor. Slaveriet existerade alltså i afrika långt innan européerna kom dit. Redan
under antiken existerade också en slavhandel via nordafrika till romarriket. Denna östliga slavhandel
kom så småningom att domineras av de muslimska araberna. Det finns olika former av slaveri. Det
traditionella afrikanska slaveriet påminde om det som existerade i Rom och i den islamiska världen. I
denna form av slaveri sågs slaven som en slags familjemedlem. Slaven ingick i ägarens familjenätverk,
och det fanns en relation mellan dem. Det var naturligtvis en ojämn maktrelation, ägaren bestämde och
slaven lydde. Men i tänkandet ingick att ägaren hade ansvar för sina slavar och inte kunde behandla dem
hur som helst. Ofta hade man status som slav en viss tid (ofta 10 år) innan man blev frigiven. Den frigivna
slaven fortsatte vara en del av sin forna ägares familjenätverk, men nu som en medlem med högre status. För
omkring 500 år sedan ställdes de svarta folken inför en ny utmaning som gav nya möjligheter men också förde
med sig nya faror. Det var när "omvärlden", i huvudsak den europeiska "världen" för första gången uppenbarade
sig på den afrikanska kontinenten. Denna nya direktkontakt kom afrika till godo, liksom europa, framför allt
i utbytet av varor och idéer. Men den gav också upphov till en utdragen och smärtsam tragedi, den transatlantiska
handeln med afrikaner, som efter att ha tagits till fånga transporterades till nordamerika och sydamerika som slavar.
Detta var mycket bra för amerikas utveckling, men mycket dåligt för afrikas. Och denna slavhandel pågick under
mer än 300 år. Från 1500-t exporterades miljontals afrikanska slavar till sockerplantager i central och sydamerika.
När Spanien och Portugal upprättade sina kolonialimperier i Amerika på 1500-talet behövde de arbetskraft till de
gruvor och plantager de berikade sig på. Först utnyttjades den amerikanska urbefolkningen för detta ändamål, men
indianerna dog i oerhörda mängder av européernas brutala behandling och i synnerhet av de sjukdomar som européerna
fört med sig. I mitten av 1500-talet hade amerikas befolkning krympt till en bråkdel av vad den varit före 1492.
Kolonialmakterna hoppade kunna täcka behovet av arbetskraft med europeisk utvandring till kolonierna. Det var dock
alldeles otillräckligt, det var för få européer som var beredda att riskera färden över atlanten för tveksamma
arbetsvillkor. Istället började Portugal köpa slavar från de afrikanska staterna. Portugal hade redan under
1400-talet letat sig ner längs afrikas västkust och etablerat handelsstationer på strategiska platser längs kusten.
Nu kom dessa utposter till användning för att etablera permanenta handelskontakter med de olika afrikanska staterna.
Portugal dominerade slavhandeln under 1500-talet, men på 1600-talet togs handeln över av främst England, Frankrike
och Nederländerna. Villkoren i den transatlantiska slavhandeln skilde sig radikalt från det traditionella afrikanska
slaveriet. De europeiska slavhandlarna uppfattade inte slaveriet som något slags släktförhållande, utan såg slavarna
enbart som billig arbetskraft. För att undvika att slavarna skulle kunna organisera sig splittrades de också upp,
slavar från olika områden och med olika språk blandades, och när hela familjer såldes som slavar splittrades de.
De slavar som såldes till européerna slets därmed ut ur hela sitt kulturella och sociala sammanhang. Överfarten till
amerika var också en stor riskfaktor. Dödligheten på slavskeppen var mycket hög, inte minst på grund av att slavarna
hölls tätt packade under däck för att de inte skulle kunna kapa fartyget. Detta ledde till mycket bristfällig hygien
och stor risk för sjukdomsspridning. Det faktum att så många slavar dog under överfarten ökade förstås efterfrågan
på ännu fler slavar. Väl framme behandlades slavarna mycket brutalt. Det var delvis en följd av att de användes i
tungt arbete i gruvor och på plantager, där ägarnas mål var att tjäna så mycket pengar som möjligt. Slavägarna
behövde inte heller bekymra sig för att slavarna dog av behandlingen, eftersom det fanns många fler att hämta i afrika.
Men hårdheten i behandlingen berodde också på de tydliga skillnaderna mellan slavar och slavägare. När slavägarna
var vita européer och slavarna svarta afrikaner var det lättare att upprätthålla tydliga gränser mellan dem, och
lättare att legitimera den brutala behandlingen genom att peka på olikheterna. Den dominerande synen på slavarna var
att de inte var människor, utan djur. Under detta låg också en osäkerhet, i många kolonier var de vita mycket färre
till antalet än de svarta, och de ansåg sig då nödgade att vara oerhört hårda och brutala för att upprätthålla
kontrollen över ett så stort antal slavar. Ett tydligt exempel på detta är den engelska kolonin Barbados. Slaveriet
förbjöds i brittiska kolonier 1833, i franska kolonier 1848 och i portugisiska kolonier 1858. Avskaffades i USA 1865.
1562 började Storbritannien med slavhandel i afrika. Slavhandeln ökar markant i och med utvecklingen av plantagen i
USA och Brasilien. Andra länder som var inblandade i den europeiska slavhandeln omfattade Spanien (från 1479),
nordamerika (från 1619), Holland (från 1625), Frankrike (från 1642), Sverige (från 1647) och Danmark (från 1697).
Mellan 1650 och 1900 enligt historisk uppskattning så blev åtminstonde 28 miljoner afrikaner flyttade med våld från
central och väst afrika som slavar. Muslimska köpmän exporterade så många som 17 miljoner slavar till kusten vid
indiska oceanen, mellersta östern och norra afrika. Slavexporten via röda havet och östafrika / indiska oceanen till
andra delar av världen mellan 1500-1900-t. sändes uppskattningsvis minst 5 miljoner afrikaner till träldom. Mellan
1450 och 1850 blev åtminstonde 12 miljoner afrikaner förda över atlanten från afrika till kolonier i nordamerika,
sydamerika och västindien. 80 % av de kidnappade afrikanerna (minst 7 miljoner) blev exporterade under 1700-t. med
en dödlighetsprocent runt 10-20 %. Ett okänt antal (sannolikt 4 miljoner) av afrikanerna dog i slavkrig och påtvingade
marscher innan avfärden med båt. Inom central afrika blev slavhandeln "plötslig flyttning", kuststammar flydde
slavräder och tillfångatagna slavar blev omplacerade till olika delar av afrika. Slavhandeln och slavarbete förvandlade
världen. I afrika så stimulerade slavhandeln utbredandet av kraftfulla västafrikanska kungariken. I den islamska
världen så slavarbetade afrikaner på plantage, hamnar och i familjer utvidgade handeln i indiska oceanen och persiska
golfen. I USA så blev slavarbetet nyckeln i jordbruket och handeln och stöttade genom detta ekonomin under 1600 och 1700-t.

Tillbaka till första sidan