SJUKDOMAR

MALARIA
Malaria är den vanligaste livsfarliga tropiksjukdomen, det är en parasitsjukdom som överförs
via bett av anophelesmyggor. Det finns fyra arter:
falciparum, vivax, ovale och malariæ.
Den kortaste tiden mellan stick av infekterad mygga till symtom är 6 dagar, plötslig feber
och svår frossa är de klassiska symtomen. Inom loppet av 6-10 timmar blir man först kall
och blek, sedan högröd och högfebril och därefter svettig och sjöblöt när febern sjunker.

KOLERA
Vibrio cholerae är en diarrésjukdom som orsakas av bakterier. Sjukdomen smittar genom
att infekterad avföring förorenar mat och dricksvatten. Kolerabakterien bildar ett slags gift
som påverkar utbytet av vätska och salter i tarmen. Resultatet blir att man kan få mycket svåra
vattniga diarréer, 10-20 liter per dygn, som kan leda till allvarlig uttorkning och saltstörningar.

GIARDIAINFEKTION
Giardiasis är en tarminfektion orsakad av Giardia lamblia (synonymt G. intestinalis, G. duodenalis),
ett encelligt "urdjur", protozo. Flera genotyper av Giardia lamblia finns, men endast genotyp
A och B infekterar människa. Parasiten invaderar ej vävnaderna. Den förekommer i två former; som
vegetativ form i tarmen (trofozoit) och som ett vilostadium (cysta). Cystorna är den smittsamma formen.
De är relativt motståndskraftiga och överlever vid temperaturer från 0° till +60°C. De är känsliga
för intorkning. Giardia kan inte föröka sig utanför sin värdorganism. Giardia utsöndras via avföring
och smittan sker vanligen via avföringsförorenat vatten, ibland via livsmedel. Smitta person till
person har setts på instutioner och daghem. Smittan kan också spridas sexuellt. Inkubationstiden
är vanligen 7-10 dygn (3-25 dygn). G. lamblia infekterar övre delen av tunntarmen. Hur parasiten
orsakar sjukdom är ej helt känt. Man kan vara bärare utan att ha några symtom alls. Många har dock en
diarré, som kan vara långvarig, med magkramper, trötthet och viktminskning.

MATFÖRGIFTNING
Här tas endast upp matförgiftningar som orsakas av mikroorganismer och deras toxiner.
Livsmedelsburen smitta/matförgiftning kan delas upp i två olika grupper, infektion och förgiftning.
Infektion: Maten innehåller mikroorganismer som från mag och tarmkanalen tränger in i tarmväggen
och orsakar inflammation (t.ex. salmonella, shigella, campylobacter, yersinia). Förgiftning:
Maten blir förorenad av framför allt bakterier som vid sin tillväxt bildar bakteriegifter t.ex.
staphylococcus aureus, clostridium perfringens och bacillus cereus. Clostridium botulinum är också en
toxinbildande bakterie men orsakar helt andra symtom än de övriga. Vissa förorenade mikroorganismer
kan också via sina egna enzymer omvandla t.ex. äggviteämnen i livsmedlet till toxiska produkter.
Symtombild och inkubationstid beror på typen av smitta. I allmänhet har toxinförgiftningar en kort
inkubationstid ( timmar till ett dygn), medan den vid infektionerna brukar vara något längre och för vissa
smittämnen upptill veckor. Symtomen inkluderar oftast diarréer, kräkningar, magsmärtor och ibland feber.

MENINGOKOCKINFEKTION
(epidemisk hjärnhinneinflammation)
Meningokocker är ganska vanliga bakterier som under vissa omständigheter (som man inte känner till)
orsakar en allvarlig infektion med blodförgiftning och infektion i hjärnhinnorna.

HEPATIT A
(epidemisk gulsot)
En virussjukdom, sjukdomen överförs genom att vatten och mat förorenats med avföring från människa.
2-6 veckor (vanligen ca.30 dagar) efter smittotillfället så insjuknar man med illamående, aptitlöshet,
vitfärgad avföring och brun urin.

HEPATIT B
En virussjukdom, sjukdomen sprids via blod och andra infekterade kroppsvätskor och orsakar
allvarlig inflammation i levern. 2-6 månader efter smittotillfället insjuknar man med illamående,
aptitlöshet, vitfärgad avföring och brun urin.

HEPATIT E
Orsakas av ett virus som sprids främst via vatten och yttrar sig ungefär som Hepatit A,
den klassiska s.k. epidemiska gulsoten. Viruset liknar calicivirus. Viruset utsöndras med
avföring och sprids via förorenat vatten eller förorenat livsmedel. Inkubationstiden har
ansetts vara 4-6 veckor. Liksom Hepatit A är sjukdomen i regel godartad och går aldrig över
i kroniskt stadium. Dödligheten tycks generellt vara låg men är högre om det är en gravid
kvinna som drabbas.

PLESIOMONAS SHIGELLOIDES
Är en av många bakterier som kan orsaka matförgiftning. Den är en stavformad och gisselförsedd
bakterie, som är vanligt förekommande i tropiska och subtropiska områden. Människan smittas via
förorenat dricksvatten eller livsmedel, fr.a. fisk och skaldjur. Inkubationstiden anges till
ca. 2 dygn. Bakterien ger upphov till diarré av varierande svårighetsgrad.

PEST
Pesten har under lång tid varit en av våra mest fruktade infektionssjukdomar och har under
historien kallats bl.a. för digerdöden och svarta döden. Pesten orsakas av en bakterie,
Yersinia pestis. Flera olika gnagare fungerar som reservoar för bakterien. Bakterien
sprids i första hand via råttor och deras loppor. Epidemiska utbrott har i regel föregåtts
av en "pestepidemi" bland gnagare, vanligen råttor. Människan smittas primärt i regel av
pestsmittade loppor men kan sedan sprida smittan vidare via luften. Inkubationstiden är vanligen
2-4 dygn (1-7 dygn). Efter bett av pestsmittad loppa insjuknar patienten akut med hög feber,
huvudvärk och förstoring av de lymfkörtlar som är belägna i anslutning till bettstället-böldpest.
Förstoringen kan bli mycket uttalad, och smältning kan ske så att var töms genom huden. Bakterien
når i regel blodbanan med en allmän blodförgiftning som följd. Hudblödningar med vävnadsdöd kan
uppträda, vilket är bakgrunden till begreppet "svarta döden". Om inte behandling sätts in i tid är
dödligheten vid böldpest över 50%. Genom att bakterierna ofta når lungorna och där kan ge upphov
till lunginflammation, kan patienten bli höggradigt smittsam via luftvägarna. Andra människor kan
då smittas direkt av pestsjuka personer och insjukna i lungpest, där förloppet är särskilt stormande
och dödligheten nästan 100% utan behandling.

TUBERKULOS
Tuberkulos är en av de mest spridda infektionssjukdomarna i världen och man räknar med att c:a
två miljarder människor är bärare av tuberkulosbakterien. Varje år insjuknar minst nio miljoner
människor i aktiv tuberkulos och c:a två miljoner dör. I tredje världen återfinns 80 % av fallen.
Globalt är tuberkulos en sjukdom som drabbar barn och yngre vuxna. Sjukdomen har under senare år
fått förnyad aktualitet genom kopplingen till HIV/AIDS-sjukdomen, som ökar mottagligheten och därmed
bidrar till en ökad spridningsrisk, klart ökad förekomst i många länder. Uppkomsten av bakteriestammar
som är resistenta mot tuberkulosläkemedel. Tuberkulos orsakas främst av bakterierna
Mycobacterium tuberculosis och M. bovis. Dessa växer mycket långsamt men är i gengäld
också mycket långlivade och kan under gynnsamma omständigheter överleva i det fria i åratal.
I människokroppen kan den leva under personens hela livstid. Beroende på sina färgningsegenskaper och
utseende i mikroskop benämns bakterierna ofta för "syrafasta stavar". Mykobakteriella infektioner
förekommer även hos djur, men olika djurarter är olika mottagliga för infektion. Den "humana" arten,
M. tuberculosis, kan också infektera andra däggdjur, t.ex. apor, elefant, hund och katt.
Nötboskapens tuberkulos, s.k. bovin tuberkulos, kan överföras mellan människa och flera andra däggdjur,
d.v.s. det är en zoonos (en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa). Tuberkulos överförs
oftast genom att man andas in bakterierna, som kan finnas i upphostningarna från en patient med s.k.
öppen lungtuberkulos, ett fall där man via mikroskop kan se bakterierna direkt i upphostningarna.
Många smittas i barn- och ungdomsåren. Småbarn får sällan en öppen lungtuberkulos och är därför nästan
aldrig smittsamma. Inkubationstiden vid tuberkulos är svår att definiera. Från smittotillfället dröjer
det 4-12 veckor innan personen får en primärinfektion med omslag i tuberkulinreaktionen (PPD). Risken att
utveckla tuberkulos är störst under de första två åren men kvarstår hela livet. Lungtuberkulosen kan
uppträda i en primär och en postprimär form. Den primära formen uppträder i nära anslutning till
infektionstillfället och drabbar företrädesvis barn och ungdomar. Sjukdomen förlöper här i regel praktiskt
taget symtomfritt och självläker, vilket är det vanligaste mönstret. Den kan dock anta ett allvarligt
förlopp med hög feber, påverkat allmäntillstånd och eventuellt tecken på hjärnhinneinflammation. Hos
personer med kraftigt nedsatt immunförsvar (t.ex. pga. HIV) som utsätts för tuberkulossmitta finns risk
för snabbt sjukdomsförlopp och allvarlig sjukdomsutveckling. Dessa personer reaktiverar också lättare
en latent (vilande) infektion. Den postprimära tuberkulosen, vilket är den vanligaste formen, kan
uppträda många år efter primärinfektionen. Vanligtvis är det lungorna som är angripna, men denna
tuberkulosform kan också drabba njurar, skelett, hud, binjurar, tarm etc. Förloppet kan vara mera
långdraget, men c:a hälften av patienterna dör inom två år från sjukdomsdebuten om de inte behandlas.
Oftast sker en tilltagande förstöring av de angripna organen, stora hålrum (kaverner) utvecklas och
patienten avlider så småningom. Klassiska symtom vid lungtuberkulos är långvarig hosta med eller utan
upphostningar, feberperioder, avmagring och nattliga svettningar. Behandlingen pågår länge (6–12 månader).

Fortsätt