APKOPPOR
Knuten till smittkoppor. Apkoppor var en tidigare sällsynt,
sporadisk zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan smitta såväl
djur som människa. Den förekommer huvudsakligen i de
afrikanska regnskogarna, där infektionen finns hos vilda
apor - troligen är dock en ekorre reservoar för smittan.
Sjukdomsbilden vid apkoppor liknar den vid smittkoppor, om
än oftast något mildare - i viss mån kan den också likna vattkoppor.

MELIOIDOS
Melioidos är en ovanlig bakteriell infektion med brett kliniskt spektrum.
Sjukdomen kan likna såväl tyfoidfeber som tuberkulos. Smitta sker
vanligen via kontakt med förorenad jord eller förorenat vatten eller
genom småsår i huden, via förtäring av smittat vatten eller genom
inandning av vatten eller jorddamm. Den kliniska bilden kan variera
från symtomlöshet, lätta luftvägsbesvär, elakartad sjukdom.
Man kan drabbas av "blodförgiftning", få en svår lunginflammation
med smältningar och var i lungsäckarna, utveckla benröta m.m.

POLIO
Polio är en virussjukdom som sprids via vatten och mat som
förorenats med avföring och vid nära kontakt mellan människor.
Sjukdomen debuterar med feber, huvudvärk, illamående och
kräkningar och kan alltså, i ett fåtal fall, inom några dagar följas
av förlamningar i såväl extremiteter som andningsmuskulatur.
Inkubationstiden är hos fall med förlamning vanligen 1-2 veckor.
1-2 % av poliosmittade med allmänna virussymtom insjuknar
med hjärnhinneinflammation och förlamningar.

RABIES
Virussjukdom som överförs från infekterade djur
(främst rävar, hundar, katter och fladdermöss) via bett
eller genom att de slickar i öppna sår. Inkubationstiden är
vanligen 3-6 veckor men kan vara så kort som 5 dygn och
så lång som 1 år. Rabiesvirus sprids via nervbanorna in mot
hjärnan. Av detta följer att tiden mellan smittotillfälle och
sjukdomssymtom varierar med hur långt ifrån huvudet man
blev biten. De första symtomen beror på att virus nått ryggmärgen,
då får man domningar och smärtor inom bettområdet.
Man kan också ha oro och ångest. Därefter tillkommer tilltagande
encefalitsymtom (huvudvärk, förvirring, agressivitet, svårt att svälja)

AFRIKANSK SÖMNSJUKA
Två tydligt skilda arter infekterar människa och ger två olika sjukdomsbilder.
Indelas i den afrikanska och den amerikanska sömnsjukan.
Afrikansk trypanosomiasis finns i två former och i både den
gambiensiska och den rhodensiska formen finns
parasiten som trypomastigot i blod, lymfa och cerebrospinalvätska.
Trypanosoma brucei gambiense orsakar den västafrikanska
formen av afrikansk sömnsjuka. Den överförs via bett av tsetseflugan,
ofta Glossina palpalis. Inkuberingsperioden är dagar till veckor.
En del infektioner läker ut på några månader med låggradig parasitemi
medan i andra fall en invasion av lymfkörtlarna sker. Detta är ofta
sammankopplat med feber, huvudvärk och sjukdomskänsla.
Nattsvett och allmän svaghet förekommer. Lymfkörtlarna kan svullna i
nacken (sk. Winterbottom`s tecken). Ett halvt till ett år efter
insjuknandet kan tydliga symtom på meningoencephalit framträda med
tilltagande apati och somnolens. Trypanosoma brucei rhodesiense
orsakar den östafrikanska formen vilken är mer aggressiv till sitt förlopp.
Ofta hinner patienterna avlida innan symtom på CNS engagemang uppstår.
Trypanosoma brucei brucei orsakar en lindrig sjukdom hos vilda
djur i Afrika men en mer svårartad hos husdjur vilket orsakar stora
ekonomiska avbräck.

ELEFANTSJUKA
8 arter infekterar vanligen människan. Filariamaskarna är långa och trådlika.
Lymfatisk filariasis orsakas av Wucheria bancrofti, Brugia malayi
och Brugia timori. W. bancrofti finns i den tropiska och subtropiska
delen av världen som centrala Afrika, Indien, Sri Lanka, Sydost Asien och delar
av Kina liksom Söderhavsöarna och i Västindien. En viktig del av utvecklingen av
parasiten sker i myggan. När myggan biter en person injiceras infektiösa larver
i blodet. Dessa är ca. 2 mm stora. De utvecklas vidare i den lymfatiska vävnaden.
Om hane och hona möts efter utvecklingen till adulta maskar och parar sig föds
mikrofilarier. Utvecklingen till adult mask tar troligen flera månader och de kan
leva i flera år. Honorna kan bli upp till 5-10 cm långa. Mikrofilarierna återfinns
i blodet huvudsakligen under natten. Kliniska tecken är mycket varierande
beroende på värden, antalet maskar och kanske artvariationer. Feber,
lymfangit och lymfadenit kan vara tidiga tecken. Svullnader av lymfatisk
vävnad kan ses vanligen i ben och kallas elefantiasis men också i bröst,
scrotum eller annan plats. Den inflammatoriska reaktionen runt lymfkärlen
är vad som ger upphov till kliniska symtom. Det är huvudsakligen reaktionen
mot den adulta masken som ger symtomen medan mikrofilarierna i denna
form ger upphov till ringa symtom. Kontroll av sjukdomen är möjlig
då det ej finns någon djurreservoair.

FLODBLINDHET
Är en tropisk sjukdom som orsakas av en parasitisk mask
Onchocerca Volvulus vars ägg sprids av siliummyggor
vars larver lever i tropiska vatten. Ett bett överför äggen till människor
som blir värdar för utvecklingen av maskarna. Symtomen är klåda,
bölder och skinn degeneration - elefantskinn. Maskarna vandrar ofta
till ögonen och orsakar blindhet, därav namnet.

LEISHMANIAINFEKTION
Är en infektionssjukdom. Det är ett encelligt urdjur (protozo) med en
komplicerad livscykel, där reservoaren är något djur i människans omgivning
(bl.a. hund och olika gnagare). Kutan leishmaniasis (Orientböld) orsakas av
L. tropica. Subkutan leishmaniasis (Espundia) orsakas av L. braziliensis.
Visceral leishmaniasis (Kala Azar) orsakas av L. donovani och sjukdomen
förekommer bl.a. i Medelhavsområdet, Indien, Kina och Östafrika. Smittan
överförs till människa via fjärilsmyggan (Phlebotomus), och kan överföras
till människa via blodtransfusion. Inkubationstiden är ofta lång - månader till
något år. Visceral är den allvarligaste formen av leishmaniasis och utan behandling
dör i regel personen. Sjukdomsbilden karakteriseras av en alltmer stigande feber,
en tilltagande avmagring samt ofta av diarré. Levern och mjälten förstoras
och personen utvecklar en "blodbrist" (anemi). Diagnosen vid de olika
leishmaniaformerna ställs utifrån sjukdomsbild samt genom mikroskopisk
undersökning av olika vävnader, t.ex. hud, blod och benmärg.

GUINEAMASK
Även vattenmask, medinamask
Dracunculus medinensis larver utvecklas i kräftdjur i brunnar
och vattenhål. Man blir infekterad av att dricka det infekterade vattnet.
Symtom på att man är infekterad brukar komma efter 1 år. När väl larven
är i kroppen så vandrar den från tarmen till vävnaderna där den parar och
växer till sig. Efter det så vandrar honan under huden ner i något av benen
där den som oftast kommer ut, men det kan vara över hela kroppen. Det
blir en blåsa på huden där masken så småningom kommer ut, några dagar till
timmar innan masken kommer fram så kan man få feber, svullnader och
smärta i området runt blåsan. När väl blåsan brister så ger det en väldigt
smärtsam brännande känsla och masken är då uppåt 1 meter lång och
måste långsamt (flera veckor till månader) vindas upp på en pinne eller
tas bort kirurgiskt. Det finns inget botemedel, och man kan smittas flera gånger.

FÅGELINFLUENSA
Fågelinfluensa är en s.k. zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan
överföras mellan djur och människa. Vilda fåglar som lever i
närhet till vatten (främst andfåglar) anses utgöra den naturliga
reservoaren för influensavirus. Hos vilda fåglar i hela världen
cirkulerar en stor mängd olika influensa A-virus utan att orsaka
påtaglig sjukdom hos fåglarna. Utbrott orsakade av influensavirus
från vilda fåglar förekommer framförallt hos fjäderfä. Andra djurarter
kan också smittas av influensa A-virus från fåglar - antingen direkt,
via fjäderfä - eller via andra djurarter. I en del fall kan viruset
också genom mutation anpassas till fortsatt spridning bland dessa arter.
Så har till exempel gris, häst och människa utvecklat egna linjer av
influensavirus. Samtliga tros ändå härstamma från influensa A-virus
som cirkulerat hos vilda fåglar. Fågelinfluensa orsakas av influensa
virus typ A. Utifrån två ytstrukturer på influensaviruset, hemagglutinin
(HA) och neuraminidas (NA), indelas influensa A-virus i olika subtyper,
till exempel H2N3. Sexton olika subtyper av hemagglutinin och nio olika
varianter av neuraminidas finns beskrivna. De flesta varianterna som
finns hos vilda fåglar tros inte oförändrade kunna smitta till och
orsaka sjukdom hos människa. Influensa A-virus med hemagglutininsubtyperna
H5 och H7 kan hos fjäderfä mutera till att bli aggressiva eller högpatogena.
De orsakar då så gott som 100 %-ig dödlighet i fjäderfäbesättningar och
kan ha en utökad förmåga att infektera även andra arter. Människa kan i
sådana fall smittas via nära kontakt med sjuka fåglar eller deras avföring.
Inkubationstiden för smitta med H5N1 hos människa tros vara längre än för
den vanliga säsongsbundna influensan och uppskattas till omkring 7 dygn.
Symptomen hos människa, som smittats i anslutning till influenssjukdom hos
fjäderfä, har varierat mellan olika utbrott. En del influensavirusvarianter
har enbart orsakat mild sjukdom med exempelvis ögonlocksinfektion
(= konjunktivit) och/eller övergående influensaliknande symptom, andra
har orsakat allvarlig sjukdom med dödlig utgång.

HIV / AIDS