SJUKDOMAR

APKOPPOR
Knuten till smittkoppor. Apkoppor var en tidigare sällsynt, sporadisk zoonos, d.v.s.
en sjukdom som kan smitta såväl djur som människa. Den förekommer huvudsakligen i de
afrikanska regnskogarna, där infektionen finns hos vilda apor - troligen är dock en
ekorre reservoar för smittan. Sjukdomsbilden vid apkoppor liknar den vid smittkoppor,
om än oftast något mildare - i viss mån kan den också likna vattkoppor.

MELIOIDOS
Melioidos är en ovanlig bakteriell infektion med brett kliniskt spektrum. Sjukdomen kan
likna såväl tyfoidfeber som tuberkulos. Smitta sker vanligen via kontakt med förorenad
jord eller förorenat vatten eller genom småsår i huden, via förtäring av smittat vatten
eller genom inandning av vatten eller jorddamm. Den kliniska bilden kan variera från
symtomlöshet, lätta luftvägsbesvär, elakartad sjukdom. Man kan drabbas av "blodförgiftning",
få en svår lunginflammation med smältningar och var i lungsäckarna, utveckla benröta m.m.

POLIO
Polio är en virussjukdom som sprids via vatten och mat som förorenats med avföring och vid
nära kontakt mellan människor. Sjukdomen debuterar med feber, huvudvärk, illamående och
kräkningar och kan alltså, i ett fåtal fall, inom några dagar följas av förlamningar i
såväl extremiteter som andningsmuskulatur. Inkubationstiden är hos fall med förlamning
vanligen 1-2 veckor. 1-2 % av poliosmittade med allmänna virussymtom insjuknar med
hjärnhinneinflammation och förlamningar.

RABIES
Virussjukdom som överförs från infekterade djur (främst rävar, hundar, katter och fladdermöss)
via bett eller genom att de slickar i öppna sår. Inkubationstiden är vanligen 3-6 veckor men
kan vara så kort som 5 dygn och så lång som 1 år. Rabiesvirus sprids via nervbanorna in mot
hjärnan. Av detta följer att tiden mellan smittotillfälle och sjukdomssymtom varierar med hur
långt ifrån huvudet man blev biten. De första symtomen beror på att virus nått ryggmärgen,
då får man domningar och smärtor inom bettområdet. Man kan också ha oro och ångest. Därefter
tillkommer tilltagande encefalitsymtom (huvudvärk, förvirring, agressivitet, svårt att svälja)

AFRIKANSK SÖMNSJUKA
Två tydligt skilda arter infekterar människa och ger två olika sjukdomsbilder. Indelas i den
afrikanska och den amerikanska sömnsjukan.Afrikansk trypanosomiasis finns
i två former och i både den gambiensiska och den rhodensiska formen finns parasiten
som trypomastigot i blod, lymfa och cerebrospinalvätska. Trypanosoma brucei gambiense
orsakar den västafrikanska formen av afrikansk sömnsjuka. Den överförs via bett av tsetseflugan,
ofta Glossina palpalis. Inkuberingsperioden är dagar till veckor. En del infektioner läker
ut på några månader med låggradig parasitemi medan i andra fall en invasion av lymfkörtlarna sker.
Detta är ofta sammankopplat med feber, huvudvärk och sjukdomskänsla. Nattsvett och allmän svaghet
förekommer. Lymfkörtlarna kan svullna i nacken (sk. Winterbottom`s tecken). Ett halvt till ett år
efter insjuknandet kan tydliga symtom på meningoencephalit framträda med tilltagande apati och somnolens.
Trypanosoma brucei rhodesiense orsakar den östafrikanska formen vilken är mer aggressiv till
sitt förlopp. Ofta hinner patienterna avlida innan symtom på CNS engagemang uppstår.
Trypanosoma brucei brucei orsakar en lindrig sjukdom hos vilda djur i Afrika men en mer
svårartad hos husdjur vilket orsakar stora ekonomiska avbräck.

ELEFANTSJUKA
8 arter infekterar vanligen människan. Filariamaskarna är långa och trådlika. Lymfatisk filariasis
orsakas av Wucheria bancrofti, Brugia malayi och Brugia timori. W. bancrofti
finns i den tropiska och subtropiska delen av världen som centrala Afrika, Indien, Sri Lanka, Sydostasien
och delar av Kina liksom Söderhavsöarna och i Västindien. En viktig del av utvecklingen av parasiten sker
i myggan. När myggan biter en person injiceras infektiösa larver i blodet. Dessa är ca. 2 mm stora.
De utvecklas vidare i den lymfatiska vävnaden. Om hane och hona möts efter utvecklingen till adulta maskar
och parar sig föds mikrofilarier. Utvecklingen till adult mask tar troligen flera månader och de kan
leva i flera år. Honorna kan bli upp till 5-10 cm långa. Mikrofilarierna återfinns i blodet huvudsakligen
under natten. Kliniska tecken är mycket varierande beroende på värden, antalet maskar och kanske artvariationer.
Feber, lymfangit och lymfadenit kan vara tidiga tecken. Svullnader av lymfatisk vävnad kan ses vanligen i
ben och kallas elefantiasis men också i bröst, scrotum eller annan plats. Den inflammatoriska reaktionen
runt lymfkärlen är vad som ger upphov till kliniska symtom. Det är huvudsakligen reaktionen mot den adulta
masken som ger symtomen medan mikrofilarierna i denna form ger upphov till ringa symtom. Kontroll av
sjukdomen är möjlig då det ej finns någon djurreservoair.

FLODBLINDHET
Är en tropisk sjukdom som orsakas av en parasitisk mask Onchocerca Volvulus vars ägg sprids
av siliummyggor vars larver lever i tropiska vatten. Ett bett överför äggen till människor som blir
värdar för utvecklingen av maskarna. Symtomen är klåda, bölder och skinn degeneration - elefantskinn.
Maskarna vandrar ofta till ögonen och orsakar blindhet, därav namnet.

LEISHMANIAINFEKTION
Är en infektionssjukdom. Det är ett encelligt urdjur (protozo) med en komplicerad livscykel, där
reservoaren är något djur i människans omgivning (bl.a. hund och olika gnagare). Kutan leishmaniasis
(Orientböld) orsakas av L. tropica. Subkutan leishmaniasis (Espundia) orsakas av L. braziliensis.
Visceral leishmaniasis (Kala Azar) orsakas av L. donovani och sjukdomen förekommer bl.a.
i Medelhavsområdet, Indien, Kina och Östafrika. Smittan överförs till människa via fjärilsmyggan
(Phlebotomus), och kan överföras till människa via blodtransfusion. Inkubationstiden är ofta lång
- månader till något år. Visceral är den allvarligaste formen av leishmaniasis och utan behandling dör i
regel personen. Sjukdomsbilden karakteriseras av en alltmer stigande feber, en tilltagande avmagring samt
ofta av diarré. Levern och mjälten förstoras och personen utvecklar en "blodbrist" (anemi). Diagnosen vid
de olika leishmaniaformerna ställs utifrån sjukdomsbild samt genom mikroskopisk undersökning av olika
vävnader, t.ex. hud, blod och benmärg.

GUINEAMASK
Även vattenmask, medinamask
Dracunculus medinensis larver utvecklas i kräftdjur i brunnar och vattenhål. Man blir
infekterad av att dricka det infekterade vattnet. Symtom på att man är infekterad brukar komma
efter 1 år. När väl larven är i kroppen så vandrar den från tarmen till vävnaderna där den parar
och växer till sig. Efter det så vandrar honan under huden ner i något av benen där den som oftast
kommer ut, men det kan vara över hela kroppen. Det blir en blåsa på huden där masken så småningom
kommer ut, några dagar till timmar innan masken kommer fram så kan man få feber, svullnader och
smärta i området runt blåsan. När väl blåsan brister så ger det en väldigt smärtsam brännande
känsla och masken är då uppåt 1 meter lång och måste långsamt (flera veckor till månader) vindas upp
på en pinne eller tas bort kirurgiskt. Det finns inget botemedel, och man kan smittas flera gånger.

FÅGELINFLUENSA
Fågelinfluensa är en s.k. zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa.
Vilda fåglar som lever i närhet till vatten (främst andfåglar) anses utgöra den naturliga
reservoaren för influensavirus. Hos vilda fåglar i hela världen cirkulerar en stor mängd olika
influensa A-virus utan att orsaka påtaglig sjukdom hos fåglarna. Utbrott orsakade av influensavirus
från vilda fåglar förekommer framförallt hos fjäderfä. Andra djurarter kan också smittas av influensa
A-virus från fåglar - antingen direkt, via fjäderfä - eller via andra djurarter. I en del fall kan
viruset också genom mutation anpassas till fortsatt spridning bland dessa arter. Så har till exempel
gris, häst och människa utvecklat egna linjer av influensavirus. Samtliga tros ändå härstamma från
influensa A-virus som cirkulerat hos vilda fåglar. Fågelinfluensa orsakas av influensa virus typ A.
Utifrån två ytstrukturer på influensaviruset, hemagglutinin (HA) och neuraminidas (NA), indelas
influensa A-virus i olika subtyper, till exempel H2N3. Sexton olika subtyper av hemagglutinin och
nio olika varianter av neuraminidas finns beskrivna. De flesta varianterna som finns hos vilda
fåglar tros inte oförändrade kunna smitta till och orsaka sjukdom hos människa. Influensa A-virus
med hemagglutininsubtyperna H5 och H7 kan hos fjäderfä mutera till att bli aggressiva eller högpatogena.
De orsakar då så gott som 100 %-ig dödlighet i fjäderfäbesättningar och kan ha en utökad förmåga att
infektera även andra arter. Människa kan i sådana fall smittas via nära kontakt med sjuka fåglar
eller deras avföring. Inkubationstiden för smitta med H5N1 hos människa tros vara längre än för
den vanliga säsongsbundna influensan och uppskattas till omkring 7 dygn. Symptomen hos människa,
som smittats i anslutning till influenssjukdom hos fjäderfä, har varierat mellan olika utbrott.
En del influensavirusvarianter har enbart orsakat mild sjukdom med exempelvis ögonlocksinfektion
(= konjunktivit) och/eller övergående influensaliknande symptom, andra har orsakat allvarlig
sjukdom med dödlig utgång.

HIV / AIDS
Sida om HIV / AIDS Sida om HIV / AIDS

Tillbaka till första sidan